Förkylning, den nya dödsdomen

Samma sekund som jag blev förälder blev jag livrädd. Jag har varit rätt cool innan. Vågat gå hem själv genom mörka skogar, kollat på typ alla skräckfilmer i hela världen och gjort diverse oklara vrakdykningar. Men nu blir jag rädd så fort någon kör över fartbegränsningarna och jag sitter i samma bil. Jag vill inte dö. Kan inte dö. Jag har två andra som är till 100% beroende av mig. Eller, det är vad jag intalar mig. Egentligen går det ju att byta ut mig mot någon annan och dom skulle inte märka skillnad om 5 år. Om det inte var så att någon berättade för dem hur det egentligen låg till. Men jag tycker om att låtsas om att jag är det viktigaste i världen för dem. Och jag skulle inte, för någonting i världen, vilja missa deras uppväxt.

Tyvärr går rädslan även ut över kidsen. En gång i tiden skrattade jag åt föräldrar som ville sätta hjälm på sina barn då de skulle ut i sandlådan. Nu skulle jag även tvinga på dem knäskydd och skottsäker väst. Det är otroligt pinsamt och varje dag får jag stoppa mig själv. Bita mig själv i tungan. Vill verkligen inte bli den typen av föräldrar. De stackars barnen kommer ju bli världens mesar.

Ida och Cleo har båda varit förkylda sedan de föddes. FÖRKYLDA. Sjukdomen man skrattar åt när folk tror att de kan sjukskriva sig på grund av den. Den som är lite små irriterande. Som ett myggbett ungefär. Igår var jag på barnakuten med Ida. Tyckte att hon hade börjat andas konstigt då hon var täppt i näsan. Tänkte att hon kanske skulle kvävas av sin förkylning. Eller att hennes polyper var stora som tennisbollar.

Det är med självförakt som jag ser tillbaka på gårdagen. Så jävla töntig. Och det är med lite äckel jag ser tillbaka på idag då jag träffade en öron, näsa, hals läkare för att kolla polyperna.

Allt såg bra ut. Hon är förkyld. Det är otroligt hur många anledningar att hata sig själv man hittar då man skaffar barn.

IMG_1097
Glöm inte säkerhetsbältet