Kolik- en förälders helvete

Kolik är det vidrigaste som finns. Under graviditeten övertalade jag mig själv om att mina barn inte skulle ha kolik. Och om de hade det är jag ju ”ung och har energi”. Naiva tönt. Kolik kan vara dödande. Både för relationen till sina barn och till sin partner.

När Ida och Cleo var två veckor gamla diagnoserades båda två med kolik. Det var helt sjukt. De skrek och skrek i timmar. Ingenting jag gjorde hjälpte. Eller jo, knäböj. Jag gick runt i lägenheten och grät av utmattning samtidigt som jag gick igenom mitt livs hårdaste träningspass. Jag har aldrig haft så vältränade ben som jag har idag. Kanske att jag nu kan se det ironiska i två halv nakna föräldrar som springer runt och gör knäböj hela nätterna. Det kunde jag inte då. Jag höll på att ge upp, lämna Nils och barnen och flytta någonstans där ingen kunde hitta mig.

Tipset vi fick från BVC var att börja med magdroppar och att jag skulle sluta äta mjölkprodukter. När det inte hjälpte försökte man trösta oss med ”det går över om tre månader”. Det går inte. Jag vet inte hur man gör. Jag hade skjutit mig själv.

Eftersom min mentala hälsa tillsammans med känseln i mina ben i rask takt försämrades för varje dag med kolikbarn som gick började jag googla. Jag googlade på allt. Vad kolik är. Hur man överlever. Jag läste om den typen av människor jag trodde bara fanns i sagor. Fantastiska föräldrar som på sina vita hästar red igenom sina barns kolikperioder och som kom ut levande på andra sidan. Jag önskar att jag kunde vara som dem. Men framförallt googlade jag på botemedel.

Tillslut hittade jag det. Akupunktur. Någonstans, invirat i en av alla de tusentals trådar med desperata föräldrar fick jag läsa om det.  Och det fungerade. Efter den tredje behandlingen var koliken som bortblås.

Applåder. Stående ovationer. Ridå.

Vill ni läsa mer om hur själva behandlingen går till och var den går att hitta kan ni göra det i mitt inlägg Akupunktur på spädbarn.

1 thought on “Kolik- en förälders helvete

Kommentarer inaktiverade.