Ett ultraljud som visade två bebisar

För mig var det svårt att bestämma mig för att behålla det där barnet som låg och skvalpade i min mage. Det var många timmar av gråt som gick innan jag faktiskt bestämde mig. Sen ångrade jag mig igen och söp mig ordentligt full istället. Vaknade morgonen efter med baksmälla och ångest över att kanske ha skadat barnet som jag så gärna ville ha. Sådär höll det på, fram och tillbaka, jag vet inte hur många gånger.

Men som de flesta vet så finns det en gräns för hur länge man kan vänta med att bestämma sig utan att behöva kontakta någon konstig människa i ett garage som är villig att ta tag i saken med en rostig kniv. Den gränsen går 18:onde veckan av graviditeten. Den veckan hade jag både en tid för ultraljud på Södersjukhuset och en tid för abort på Strandkliniken. Jag valde Södersjukhuset.

Det var det sjukaste jag någonsin varit med om. Jag kommer aldrig kunna förklara för någon vad jag kände under det där ultraljudet. Jag minns knappt själv vad det var som hände. Jag minns bara hur barnmorskan stannar upp och hur hon säger ”Ser du att det är två huvuden på skärmen?”. Efter det brast det för mig. Jag fick en panikångestattack (en psykisk sjukdom som typ alla stockholmare lider av) medan min pojkvän babblade på om hur fantastiskt och unikt det var.

Det var inte förens några timmar senare, när jag var ute och tvångsmässigt handlade allt jag kunde hitta som gick att köpa i tvåpack, som jag kunde känna mig lite glad.

2015-10-06 19.34.33