Förlossningen

Jag delar upp min förlossning i två delar. Inte bara här utan i mitt huvud också. Jag tror att det är bra. Jag har inget förlossningstrauma. Jag tycker att det var rätt kul att föda barn. Som den uppmärsamhetstörstande lilla människa man är fick man all uppmärksamhet och det gjorde inte så ont som folk säger. Men efter förlossningen hade jag ont. Och var rädd.

Förlossningen del 1:

Taxiresan in till sjukhuset var inte speciellt dramatisk. Eftersom jag inte fick gå hela 40 veckor då jag var gravid med tvillingar hade jag bokad tid för igångsättning vecka 37+0. Självklart trodde alla att mina tjejer skulle få komma till världen mycket tidigare men så blev det inte. Därför kändes det som vilken graviditetsdag som helst då vi satt i taxin påväg till sjukhuset. Ändå var jag nervös och taggad till tusen. Nils också. Han hade rakat sig och satt på sig en skjorta för att vara fin inför tvillingarna när de kom.

Vi kom till sjukhuset kl. 15:00 den 17onde mars. Dagen därpå fyller Nils år. Han tyckte att idéen om att få barn på hans födelsedag var toppen. Hur kul som helst. Jag hatade den tanken. Att alla mina familjemedlemmar skulle fylla år på samma dag. Vem skulle hjälpa mig att göra födelsedagsfrukost åt alla?

Väl framme på sjukhuset fick vi ett rum och jag fick min första dos hormoner. Det är små vita tabletter man stoppar i sig för att få igång förlossningen. Dom förklarade för mig att man kan behöva ta hormonerna åtta gånger innan det händer något. Varannan timme fick jag ta dem. Jag tog dem en gång, jag tog dem två gånger. Ingenting hände. Jag kände absolut ingenting. Hela tiden försökte barnmorskorna få mig att sova. ”Sov nu medan du har chansen, du har en tuff uppgift framför dig”. Och jag försökte verkligen.

Men att ligga i ett förlossningsrum med tunna väggar, och höra kvinnor skrika för sina liv i rummet bredvid samtidigt som man vet att man snart ska genomgå samma sak, och försöka sova är omöjligt. Istället lyssnade jag på Fredagspodden med Hannah och Amanda på högsta volym. Försökte stänga ute alla skrik med deras röster. Jag var rädd och ville egentligen bara att allt skulle dra igång så att det kunde vara över.

IMG_0310

Klockan 06:00 på morgonen den 18onde gick vattnet. Samtidigt kom värkarna som ett slag i ansiktet. Det gjorde fruktansvärt ont. Jag skrek åt Nils, som låg och sov att, ”hämta barnmorskorna för nu har vattnet gått och barnen är här vilken sekund som helst.” Han tittade trött och förvirrat på mitt blöta sjukhuslinne och frågade om jag verkligen var säker på att jag inte bara kissat på mig. Jag kommer inte ihåg vad jag svarade men han fick bråttom att hämta en barnmorska.

En barnmorska kom. De gav mig lustgas och tog reda på hur öppen jag var. 4 cm. Lustgasen hjälpte inte. Jag fick inte grepp på hur man skulle andas i masken och det ända jag kunde koncentrera mig på var att andas tillbaka gasen efter att jag var klar med den. Det var det ända jag kom ihåg ifrån den där förberedande föreläsningen om förlossningar.

Klockan 07:00 var det skiftbyte och jag skulle få träffa en ny barnmorska. I mitt lustgasdrogade tillstånd trodde jag att det var en ängel som kom in i rummet när hon kom. Hon var så vacker och tittade på mig med snälla ögon. Hon masserade mig och klappade mig på kinden. Hon lärde mig hur jag skulle andas lustgas och pratade med lugn röst. Om jag hade trott på gud skulle jag fortfarande tro att hon var en ängel.

Hon såg till att jag fick epidural. Egentligen var det inte meningen att jag skulle fått det eftersom jag pga blodpropp tog blodförtunnande mediciner. Men då det hade gått 6 timmar sedan jag tog sista sprutan fick jag den välbehövda smärtlindringen. Efter det var allt okej. Med hjälp av epiduralen och lustgasen kunde jag slappna av i värkarna.  Jag kunde skämta och skratta mellan smärtans toppar. 

Klockan 11:00 kom en barnläkare in till mitt rum. Cleos hjärta, som de hela tiden övervakade, slog för snabbt. Förlossningen gick för snabbt. Värkarna kom för tätt och Cleo klarade inte av att hänga med i tempot. Jag fick värkstillande dropp för att stanna av förlossningen. Cleo fick 5 minuter på sig att återhämta sig, annars skulle det beslutas om akut kejsarsnitt. Jag som hade gått på Aurorasamtal för min förlossningsrädsla. Jag som hade bestämt mig för att se min rädsla i vitögat och besegra den. Jag ville inte ha något kejsarsnitt. Dessutom hade jag inte Googlat akut kejsarsnitt tillräckligt mycket. Allt var läskigt och gjorde ont.

En timme senare kunde jag få värkstimulerande dropp för att starta igång förlossningen igen. Cleos hjärta slog normalt och akut kejsarsnitt var inte aktuellt. Men krystvärkarna kom aldrig. Istället fick barnmorskan visa mig, med hjälp av sina fingrar, vilken muskel jag skulle använda för att kunna krysta ut tvillingarna. När jag väl förstått hur jag skulle krysta kom värkarna. Det var det mest logiska jag någonsin varit med om. Det gjorde ont. Ondare än värkarna jag haft tidigare. Men jag förstod exakt varför det gjorde ont. Jag kände att Ida var påväg ut och jag visste att jag var tvungen att trycka ut henne. Jag visste någonstans att det inte var farligt. Att det skulle gå över.

Läkarna hade förberett mig på att det kan ta en timme mellan tvillingarna. Att livmodern måste få vila. Ida föddes, 2465g, kl. 15:45. Det gjorde Cleo, 2060g, också. Direkt när Ida kommit ut med sina fötter kom Cleo i en enda värk. Som ett kanonskott. Varken barnmorska eller läkare var beredd på det vilket resulterade i att det inte fanns någon där att ta emot Cleo. Hon höll på att ramla i marken. Som tur är lyckades en undersköterska kasta sig fram och fånga henne. Jag antar att det hade gått bra även om hon inte lyckats få tag i Cleo men jag känner mig fortfarande väldigt tacksam för att hon gjorde det.

Alla mina familjemedlemmar är födda på samma dag. Två av dem samma minut. Men det gör ingenting. Det är faktiskt helt fantastiskt. Och Nils kommer att få hjälpa mig med födelsedagsfrukosten.

Allt var frid och fröjd i en timme och jag hade förvandlats till en av alla de kliché mammor jag lovat mig själv att aldrig bli. Det var kärlek vid första ögonkastet. Sen började helvetet, smärtan kom tillbaka och jag trodde att jag skulle dö.

IMG_5035

IMG_5016

Förlossningen del 2:

Jag hade varit rädd för att jag skulle tycka att det var äckligt att hålla i mina barn efter förlossningen. Det låter otroligt barnsligt och det är det nog också. Men det var så jag kände. Jag var rädd för allt blod och kladd som mina barn skulle vara täckta i och flera veckor innan förlossningen hade jag ångest för den stund då jag skulle tvingas komma i närkontakt med det. När den stunden väl kom var all ångest som bortblåst.

Det är här jag blir en kliché. Den typen av mamma som jag alltid föraktat. Jag höll i mina barn och ville aldrig släppa dem. Jag skulle kunnat slicka dem rena, faktum är att min instinkt sa åt mig att slicka dem rena i flera dagar efter förlossningen (nej, jag gjorde det inte). Jag tror att alla föräldrar förstår den känslostorm som river igenom en när man håller i sina barn för första gången. Jag är inte ensam om att ha varit med om det. Men just då kändes det så. Som att något fantastiskt och unikt hade inträffat inne i det där förlossningsrummet på Danderyds Sjukhus.

I ungefär en timme låg jag så. Och svävade på moln av lycka tillsammans med mina tjejer. Sen kände jag hur smärtan från förlossningen kom tillbaka. Krystvärkarna började och jag skrek. Barnmorskan som varit ansvarig för förlossningen kallade in läkare som konstaterade att jag bara hade eftervärkar. Att jag skulle få en Alvedon. Jag fick panik och blev förbannad på samma gång. Smärtan jag kände var inte normal. Dom kunde dra åt helvete med sin Alvedon. Jag bad barnmorskan kolla om ett till barn var påväg. Ett barn som man hade missat under alla de ultraljudskontroller jag varit på under graviditeten. Jag fick henne att lova mig, att så var inte fallet.

I flera timmar pågick smärtan. Samma läkare kom in flera gånger och konstaterade att det var eftervärkarna som gjorde att jag mådde som jag mådde. Hon ordinerade morfin både en och två gånger. Jag fick påfyllning av min epidural. Lustgasmasken höll jag krampaktigt framför mitt ansikte under hela förloppet. Samtidigt såg Nils som satt med barnen bredvid mig hur jag blev vitare och vitare. Han frågade varför jag var så blek. Läkaren svarade att chocken som kommer med smärtan gör att man förlorar lite färg.

När jag förstod att det inte var ett till barn påväg. När jag hade fått all smärtstillande jag kunde få men smärtan inte försvann. Då visste jag att jag skulle dö. Jag skrek åt Nils att ta ut barnen från rummet. Jag ville varken att han eller de skulle behöva vara med då jag tog mitt sista andetag. Jag gråter fortfarande varje gång jag tänker på den stunden. Jag trodde på fullaste allvar att mina barn inte skulle få ha någon mamma.

Tillslut kallade man på en ny läkare. Hon gjorde ett ultraljud och konstaterade ganska snabbt att jag hade en blödning som nu höll på att fylla min livmoder. Det jag trott var ett barn som var påväg ut var en koagulerad blodklump. Så snart den klumpen kommit ut och blodet som samlats i min livmoder också fått göra det släppte smärtan. Jag kunde slappna av lite men kände mig otroligt svag. Jag blev överlycklig när jag hörde att jag skulle sövas. Jag ville verkligen sova. Ville ha en paus från att vara i min kropp. Sammanlagt förlorade jag 3,2 liter blod under förlossningen.

Jag vaknade i uppvakningsrummet. Direkt bad jag om att få träffa mina barn men en sjuksköterska förklarade för mig att de var på en annan avdelning och att jag måste stanna där jag var ett tag. Under tiden jag varit sövd hade man gått in och skrapat bort alla rester från moderkakan så att min livmoder kunnat dra ihop sig och stoppat blödningen. Nu fick jag blodtransfusion. Efter att ha tjatat hål i huvudet på den stackars sjuksköterskan på uppvaket anordnade hon, trots restriktioner, så att Nils och mina tjejer fick komma in och säga hej. Jag ville bara se att de var verkliga. Att innan allt det andra hänt hade jag faktiskt fött fram två fantastiska tjejer.

I sex timmar var jag borta från Cleo och Ida efter förlossningen. Jag tror faktiskt att Nils idag är lite tacksam för de där timmarna han fick spendera alldeles ensam med tjejerna, efter han fått reda på att jag skulle bli bra. När jag väl återförenades med min lilla, eller stora, beroende på hur man ser på det, familj var det på avdelning 16B. Där man hamnar om man haft en komplicerad förlossning och behöver extra tillsyn. Jag var väldigt svag när jag kom dit. Det tog två dagar innan jag kunde gå upp och kissa och ta en dusch. Men efter det gick det snabbt. Jag var uppe på benen och färdig för att åka hem på femte dagen efter förlossningen.

Om det skulle vara någon som läser det här och själva snart kommer vara med om en förlossning så hoppas jag att jag inte skrämt upp er. Att få en sådan blödning som jag fick är inte det normala och själva förlossningen var inte läskig. Den gjorde ont men på ett sätt som är logiskt. Precis som man förstår att 1+1 blir 2 så förstår man att smärtan = ett barn. Och även om man får en blödning så klarar man det också. Förhoppningsvis kan man hitta blödningen snabbare än vad man gjorde i mitt fall men oavsett så lever vi i Sverige, med bra sjukvård och smärtan kommer gå över.

IMG_5021