Löfte för livet

Jag var inte på Pride igår. Egentligen borde alla vara där och stötta vad som borde vara självklart. Rättigheten att få älska vem man vill. Men, lat som man är orkade jag inte hålla på att trängas med 100 000 andra. Visst skulle jag kunnat använda dubbelvagnen som en bulldozer för att komma fram men det skulle förmodligen slutat i två skrikande barn och en irriterad mamma. Istället var jag i Hagaparken tillsammans med Nils och kidsen.

Jag hatar mig själv lite för det. Det är så lätt att säga att jag tycker saker och ting men jag är inte beredd att trängas med lite folk för att göra något åt det. Uppoffra lite. Skäms på mig.

Men jag gjorde faktiskt något annat också. Jag skrev ett löfte. Ett löfte där jag lovar mina barn att jag alltid kommer älska dem. Oavsett vem jag kommer tvingas utstå under alla familjemiddagar i framtiden eller vem som håller Cleos hand när hon nervöst och fnittrigt ska presentera sin partner för första gången. Det spelar igen roll vilket kön eller etnicitet personen i fråga har. Jag kommer alltid visa nakenbilder från då de var bebisar och berätta pinsamma historier. Sådär som en mamma ska göra.

Det borde vara lag på att alla föräldrar ska älska sina barn oavsett vad. Men det är det inte och jag vill aldrig att mina barn ska behöva ens tvivla på att jag kommer acceptera dem för den de är. Det finns ingen i hela världen som har den typen av makt att de skulle kunna få mig att sluta älska mina barn.

IMG_0802