Mamma skulle aldrig säga pappa

Är det något som sker automatiskt? Att man börjar prata om sig själv i tredje person, precis som vilken förstaklass psykopat som helst, så fort man får barn? ”Mamma ska bara gå och hämta blöjan”. ”Mamma älskar Cleo massor”. ”Mamma borde verkligen vara orolig för sin egen mentala hälsa”. Jag vet inte hur många gånger jag kom på mig själv med det idag. Det måste sluta. Det enda som skulle kunna göra saken värre är att jag även börjar referera till Nils som pappa. Kalla kårar går längs min ryggrad bara jag tänker på det. Att kalla personen man någon gång råkat ligga med för pappa är ungefär lika illa som att kalla vajay-jay för framstjärt. Kräks lite.

Idag har jag dåligt samvete av rang. Börjar vänja mig vid den känslan nu. Den finns liksom alltid med mig. Fungerar lite som ett självskadebeteende. Jag njuter nästan av att slå mig med tankar om hur dålig mamma jag är. Idag är det för att jag jobbat för mycket. Det enda jag gjort idag är försökt få mina barn så lugna som möjligt för att jag ska kunna jobba. Alltså, twinsen var glada och nöjda. Men jag visste hela tiden då jag lekte, matade och vaggade att jag egentligen bara ville att de skulle sova så jag fick vara ifred. Vilket gjorde att när de väl sov kändes det som att jag hade tvingat dem till det. Och nu när de sover för natten tror jag att de är ledsna för att det var Nils och inte jag som nattade dem. Så töntigt.

Cleo rullade från rygg till mage för första gången idag! Det kan jag tacka mitt dåliga föräldraskap för eftersom det var då hon skrek på uppmärksamhet som det hände. Hon har tränat i flera veckor. Hur svårt ska det vara kan man ju tänka.. Ida däremot har inte tränat någonting. Verkar vara nöjd med att ligga på rygg och sprattla som en skalbagge. Jag vill ju inte säga att något av mina barn kommit längre i utvecklingen men…

Ingen är mer förvånad än hon.
Ingen är mer förvånad än hon.