Att snusa eller icke snusa, det är frågan

Jag sitter och stirrar på snusdosan. Jag vill så väldigt gärna ha en snus. Jag vet att jag inte borde. Men vi har faktiskt bröstmjölksersättning hemma och inget av barnen skulle dö av att vara utan mina tuttar en natt. Men jag undrar om beroendet kommer att börja direkt igen. Jag har inte snusat sen jag blev gravid för över ett år sen, är det verkligen värt det?

Den delen av mig som fortfarande är en trotsig tonåring som spottar i skolans korridorer tycker att det är det. Varför skulle jag inte ta en snus? Jag har aldrig velat sluta. Jag blev ofrivilligt tvungen då två aliens, utan att fråga, intog min kropp. Det enda som fått mig att klara mig igenom den tunga graviditeten, och nu jobbiga amningsperioden, utan en enda snus är att jag sett ljuset på andra sidan. Jag har hela tiden vetat att det inte är för alltid. Så vad gör det nu om jag råkar ta en snus innan jag har slutat amma? Det är ju bara en gång och alla vet att en gång är ingen gång.

Men det finns en annan del i mig. En del som jag absolut inte har bjudit in. En tråkig jävla moralkärring som jag inte alls känner igen. Jag tror att den är vuxen. Den säger, varför ska du börja snusa igen när du ändå har slutat? Vill du att dina barn ska börja?

Jag vet att den har rätt. Den där lilla delen av min hjärna som kallar sig vuxen. Samtidigt vill jag jävlas med den. Jag vill att tonåringen ska vinna. Hatar den vuxna, förutsägbara delen av mig. Jag får ångest direkt när jag gör det. Men jag gör det. Jag sträcker fram handen. Greppar snusdosan, och tar en snus. Barnen sover, Nils sover, ingen kommer någonsin få veta om vad jag gjorde. Men jag kan gå och lägga mig, säker i vetskapen om att jag inte har förlorat mig själv helt.

Nu ljög jag. Jag tog aldrig snusen. Är alldeles för tråkig för det. Men jag önskar att jag hade gjort det.

IMG_1068 (1)